(Text och bild lånad från webben)
Just nu känns det som jag befinner mig i ett ständigt vakuum eller med bättre ord: Ingemansland
Jag bara går här hemma och trampar och väntar, det blir inte att jag tar mig för något, tankarna flyger både till höger och vänster.
Vissa delar av mig längtar till förlossningen för att då äntligen få träffa vårt mirakel.
Vissa delar av mig, de som sitter med förlossnings skräcken, slår bakut och vill inte att dagen ska komma, just bara för det.
Samtidigt visste jag innan baksidan på det hela som dom som fött förut säger är värt alla smärta i värden då väl ditt lilla knyte ligger där på brösten.
Japp så är det säkert, lätt för er att säga som redan varit med, svårare för mig som föder första gången att ta in.
Nu finns ju ingen återvändo och visst kommer det säkert gå lika bra för mig som alla andra som klarat av samma sak, ändå är jag rädd innerst inne för risken att något ska hända barnet eller mig något och det är ju faktiskt rätt normalt att känna så kan tänka mig att de flesta nyblivna mammor brottas med dom tankarna..
En vän sa åt mig att njuta det sista av graviditeten, att jag kommer säkert sakna magen och känslan av att vara gravid.
Kanske är det så för vissa eller kanske till och med för dom flesta, dock har jag inte njutit på samma sätt av att vara gravid, då jag mest gått runt och varit rädd, att min lycka skulle grusas och något skulle hända.
Nu försöker jag mata demonerna med positiva tankar, att fan det här ska vi fixa.
Min BM säger jag har visat jäklar anamma och jag får väl ta fram den där tjuriga Norrlänningen inom mig...
Vi ses snart vårt älskade barn!
Maria
