Vägen till det positiva beskedet har varit lång och stundtals väldigt krokig...
Sedan jag och min älskling träffades för 3 år sedan har vi försökt skaffa barn, efter 6 år som singlar kände vi oss tidigt i vårt förhållande redo att bilda familj.
Dock ville det inte bli några barn och vi startade upp vår första barnlöshets utredning i Gislaved, det togs prover och efter ett tag fick jag beskedet att jag var för överviktig och behövde gå ner minst 10 kilo i vikt innan dom skulle starta upp nästa fas, då jag skulle ta tabletter och komma tillbaka..
Men det blev aldrig mer än så då jag aldrig lyckades gå ned dom kilon han vill att jag skulle gå ner innan han skulle ta sig åt vårt fall...
Så vi fortsatte att ha ett aktivt sexliv och hoppades att det skulle lösa sig..
När jag sedan studerade till undersköterska fick jag tipset av en lära som också är föredetta barnmorska att kontakta en privat klinik i Borås som skulle vara väldigt duktiga.
Där startade sedan nästa resa med prover och undersökningar som slutade med en spolning av min äggledare och senare ett besked att jag hade minimal chans att bli gravid på naturlig väg men att han inte sade helt stopp för en spontan graviditet och det var slutet på den resan. Eftersom jag hunnit bli 39 år så får man inte mer hjälp utan får stå för fortsatt utredning och behandlingar själv och enligt han var det ingen större idé, inget som garanterade att jag skulle bli gravid...
Nästa fas följdes av stor sorg och ångest, jag mådde väldigt dåligt och hade svårt att förstå att jag aldrig skulle få bli mamma jag som hade velat ha barn sedan jag var runt 20 år. Så i ett år har jag väl försökt bearbeta det hela, försökt se oss utan barn och försökt att acceptera och planera för en framtid ändå....
Och trots att min aptit på sex tyvärr dalat under denna svåra period och fas i mitt liv, hade vi väl lite aktivt samliv i mitten av januari....
För jag gick och väntade på den, eftersom jag brukar skriva in i min kalender då jag får den, näää tänkte jag då den inte kom jag måste ju ha missat att skriva in för tanken på att jag skulle bli gravid fanns inte där, tanken på barn hade jag ju begravt, det var något vi aldrig skulle få...
Hade först tänkt vänta några veckor till, men något i mig sa åt mig att åka till Apoteket och köpa ett test.
Så jag kissade på stickan, lade det i badrummet och tänkte att ja ja du är nog bara stressad det kommer givetvis som många gånger förut visa EJ GRAVID, ni kan då tänka mig då det stod GRAVID 3+ på stickan...
Helt ofattbart och jag har nog inte riktigt förstått, känner lite skamligt att jag inte riktigt kan njuta av beskedet än om jag framför allt annat vill ha barn.
Men det kommer väl, just nu är jag bara i andra månaden och ja jag vet många skulle säga att nä man ska vänta till tredje månaden innan man går ut med det offentligt det är ju mindre chans efter det att man drabbas av ett missfall.
Fast ett missfall eller annat kan drabba alla oavsett vilken månad man är i och med tanke vad vi gått igenom kunde vi inte hålla tyst utan vill att alla ska glädjas med oss, och skulle det hända något är det ju bättre om människor faktiskt vet att man faktiskt varit gravid...
Men alla gör vi olika, det är varje individs personliga val!!
Nu ska jag försöka njuta och inte stressa mig eller ärtan där inne, har känt av min ångest senaste dagarna och det är väl inte så konstigt mycket som har hänt på kort tid.
Jag har fyllt 40 bast, jag fick reda på att jag är gravid och samma dag blev jag uppringd för ett jobb, en tjänst (vikariat) på ett år med start 18 mars, så denna veckan har jag gått brevid.
Något som varit tufft då man har illamående av och till under hela dagen, ont i brösten, kissnödig och problem med magen samt EXTREMT trött....
Jag hade förut en blogg som hette "längtan efter ett barn" (hade den i 2 år) togs bort för några månader sedan.
Har även en annan blogg, men startade upp denna för att just ha den som min ventil där jag kan skriva hur det är att vid 40-års ålder bli gravid, vad som händer i kroppen, vad jag känner samt att det kommer finnas inlägg om gravidmode, barnkläder, prylar och andra saker...
Nu håller vi tummar och tår att allt ska gå bra, jag ska i alla fall göra mitt bästa, sedan är det upp till hon/han.
Maria
