Att vara orolig

Ja jag tror absolut inte jag är ensam

ja att vara orolig.

Antar att alla som blir föräldrar och kanske speciellt en del mammor blir extra oroliga när man kommer hem där med sitt lilla knyte.

Hur ska man lära sig tolka alla signaler, vad betyder dom alla?

Sådana tankar och frågor hade jag med, men när man går hemma så lär man sig tyda dom där små signalerna, givetvis blir det lättare ju äldre dom blir för då har man ju själv också fått tid på sig att öva.

Det tror jag kan vara lite svårare för papporna, eftersom dom oftast bara är med sitt barn på kvällarna efter jobbet och på helgerna, ja förutom dom som är hemma med sina barn.

I alla fall så har ju vår tös problem med magen och vi har märkt att hon lugnar ner sig lättare och mår mer harmoniskt om hon får sova på sidan, något jag låter henne göra då jag själv är vaken och kan ha uppsyn.

På kvällarna kan det vara svårt att få henne att somna, dels för att hon måste sova på rygg, men kanske mest för att hon har sina ryckiga rörelser med ben och armar vilket både väcker och stör henne.

Igår kväll åt hon 21.15 och hon var övertrött så jag tänkte nu somnar hon nog. Tog till nästan 22.00 innan hon somnade på mitt bröst, sedan lade jag henne i sängen och vips efter en stund var hon vaken igen. Bara att ta upp henne och försöka söva henne igen, det som skulle bli en tidig kväll för mig, han springa iväg till 22.50 innan jag släckte lampan, kom till ro och somnade.

nattens sömn blev 5½ timme, ungefär vad det brukar ligga på..

En annan sak är att hon har upptäckt sina händer och gärna vill ha dom i munnen. Men hon vill också gärna då hon sover lägga händerna för näsan och ibland munnen eller både och.

Känner dom av då det blir svårt att andas, eller behöver man vara orolig? för än om jag rättar till det (och då ofta stör hennes sömn) så kan hon ju göra om det då jag somnat.

Vad säger ni?

Maria